Sitter här med gråten i halsen, en tår längs kinden, ont i magen och oroar mig. Stefan fick åka till akuten för han fick astmaanfall för en stund sedan. Jag känner mig så hjälplös eller hur man nu ska säga. Jag vill hjälpa till, jag ville följa med, jag vill finnas där och hålla i handen, inte sitta hemma framför en film utan att ens se den. Jag tänker istället på min älskling, jag vill vara hos honom och hålla om honom eller åtminstone hans hand, lunga ner honom. Jag hade så svårt att förstå. Det var "bara lite hosta" trodde jag sedan förstod jag att det inte var riktigt så. Jag är rädd. Jag älskar dig Stefan<3 jag vill att du ska må bra, jag vill vara hos dig nu! Vi skulle ju bara ligga här i soffan och ha en mysig hemmakväll som alla andra dagar i veckan. Kramas och gosa! Mensvärken är borta, nu beror magvärken på oro, det står mig upp i halsen. Jag är jätterädd, vill att du hör av dig. Men det kanske tar hela natten? So what, jag kan ändå inte sova! Jag vill vara med dig. Vill att du ska må bra. För mår du bra mår jag bra så är det bara! Du sa att du inte ville att jag skulle följa med. Men om det var tvärrtom då, hur skulle du må? Oro.. Jag vet inte vad jag ska göra eftersom underhållnings nivån nu är ganska låg. Jag har suttit och pratat lite med Birgitta (Steffs underbara mamma). Hon verkar lugn som om det inte är någon fara. Själv är jag nästintill förstörd. Jag vet ju inte hur farligt det här är? Okey, det kanske inte är det men jag har inte varit med om något sånt här liknande och jag har aldrig brytt mig om någon och älskat någon så här mycket. Nu ska jag bita ihop och gå ner och fortsätta den så kallade "filmtittningen" och vänta på ett sms eller att någon ringer. Det blir bra, jag ska sova brevid min sötnos inatt och hålla om honom. Inget ska hända. Allt ska bli bra.